Antikens psykologi

Man brukar ofta säga att antikens människor trodde att allt som hände berodde på gudar och andar, vilket inkluderade fysiska såväl som psykiska sjukdomar. Om en människa led av schizofreni, till exempel, så ansågs rösterna i dennes huvud vara verkliga röster som yttrade övernaturliga väsens vilja och en person som hade tvångstankar var förbannad av gudarna.

Riktigt så enkelt var det dock inte! Redan för många tusen år sedan var människor medvetna om att det mänskliga sinnet påverkas av händelser, beteenden och trauman och antikens psykologi var inte sällan mer avancerad än medeltidens inställning till olika psykiska problem och tillstånd.

I västvärldens allra första böcker, Homeros Iliaden och Odyssén, som skrevs för nästan tretuse år sedan, får man läsa om hur det finns två olika sorters drömmar: de som gudarna skickat oss och de som orsakats av det som hänt en. Oro kan till exempel yttra sig i drömmar om att man springer men aldrig kommer någonvart.

Enligt många moderna psykologer så finns det en hel del visdom att hämta från de gamla grekernas och romarnas attityder gentemot den mänskliga sinnet och beteendet. Stora namn som Pythagoras, Platon och Galenius återkommer till problematiken runt frågor som lycka, välmående och nedstämdhet och de antika filosoferna och vetenskapsmännen studerade ämnet mycket och länge. Ett genomgående tema i dessa frågor är att en människa måste finna balans i sitt liv för att kunna vara lycklig, “allt med måtta”, som Aristotoles sade. Platon menade att en människa måste leva etiskt, det vill säga för det allmänna bästa, då detta både ger goda resultat för omgivningen men också får individen att känna sig meningsfull. Läkekonstens fader, Hippokrates, instämde i pythagoréernas insisterande på att ett sunt liv måste inkludera motion och nyttig, gärna vegetarisk kosthållning och att diskussioner i sällskap med vänner ledde till ett friskare sinne.